Johanna
Den löddriga svampen svepte snabbt över min stövel, som blev spegelblank på en gång där svampen varit. Min hand skakade av nervositet. Hur kunde jag ha gått med på det här? Jag blinkade några extra gånger. Sadelkammar dörren öppnades bakom mig. Jag brydde mig inte. Det var nog bara någon skötare som kom för att hämta en sadel.
- Men titta har vem vi har här tjejer, sa en hånfull röst bakom mig. Ett hånfult skratt bröt ut.
Det gick en ilning av skräck igenom kroppen på mig. Det kändes som om jag skulle dö. Min hand började skaka ännu mer. Men nu av skräck. Långsamt, som i slowmotion vände jag mig om samtidigt som jag blundade. Det kunde inte vara sant. Det fick inte vara sant. Det var bara en fånig mardröm eller en hallucination, som så snart jag vänt mig om skulle den vara borta, och jag skulle gå till Yret och Anna igen. Till säkerheten. Men när jag vänt mig om helt så öppnade jag ögonen. Jag kunde inte tro dom. Jag kände hur min puls ökade. Jag blinkade en extra gång. Jag ville dö. Dö av skräck. Men där stod hon med sitt gäng. Dom människor jag hatade mest på hela jorden och jag trott jag aldrig skulle se igen. För där framför mig stod ingen mindre än Karolin med sina ”vänner”. Det gick inte att ta miste om. Det ny färgade blonda håret sved nästan i ögonen på mig. Tårarna började komma fram. Jag kände hur svampen gled ur min hand. Jag ville springa fram och knuffa undan dom och springa ut och till Anna, men mina ben var som fast vuxna i marken. Karolin log elakt och började gå runt mig. De andra tjejerna blockerade dörren.
- D- du får i-inte vara h-här, stammade jag och tittade ner i marken.
- Jag är inte här häller, sa hon och hennes harem fnittrade.
Jag la märke till att det var nya medlemmar. Det gav mig mod.
- Så dina gamla ”vänner” har över gett dig? Eller har du dumpat dom i en kontinenter på vägen hit? Och var har du Sandra? Frågade jag trotsigt och höjde huvudet till mitt normal läge.
Min röst bar lyckligt nog. Karolin hajade till. Hennes ögon började skjuta blixtrar. Med en lång smidig rörelse fick hon tag i min hals och tryckte mig upp mot en vägg där det hängde ridspön. Dom flög åt alla håll när jag trycktes mot dom med den farten.
- Roligt, ärret, men jag skrattar inte, tror inte att du är något, bara för det, väste hon ilsket i mitt öra.
- Det ska du inte häller göra, du kan råka illa ut, så nå var är Sandra? väste jag lugnt tillbaka.
- Om du så gärna vill veta så har hon flyttat till Malmö, svarade Karolin och greppade hårdare om min hals. Jag kände hur mitt huvud började dunka, som när man har dykt ner till botten på djupa och man inte har någon luft kvar.
Då öppnades dörren. Karolin släppte mig på ett ögonblick. Jag tappade balansen och ramlade ner på marken. Tjejerna vid dörren skingrade sig och vände sig om. Där i dörren stod ingen mindre än Anna. Hon tittade från mig till Karolin, från Karolin till Sandra och tillbaka igen. Det blev en pinsam tystnad innan Anna tog till orda.
- Vad i, helvete, gör du här? Sa hon så samlat hon kunde till Karolin, som i sin tur blev blek i ansiktet.
- Kom vi drar, sa Karolin till Sandra och hon nickade, och snabbare än en skenande arab var hela gänget borta.
Anna hjälpte mig upp och tillsammans började vi plocka upp ridspöna som ramlat ner.
- Vad gjorde dom här? Frågade Anna och satte fast ett dressyr spö.
- Jag vet inte, svarade jag medan jag kollade på min klocka. Jag gav till ett pip.
- Vad är det? Frågade Anna oroligt.
- Jag börjar om fem minuter och jag har inte ens värmt upp, utbrast jag förtvivlat.
Anna snurrade på mig och borstade av mig på ryggen som blivit damig efter jag varit nere på marken. Sen såg hon mig djup i ögonen.
- Det kommer att gå jättebra, jag kommer sitta på läktaren hela tiden och heja på dig, sa hon lugnt.
- Lovar du? Frågade jag.
- Jag lovar, kom nu så går vi till Yret, svarade hon och log.
Tillsammans gick vi ut ur den lilla sadelkammaren.
Jag skrittade in i ridhuset efter Sandra och Rikard. Alla tävlings ekeparsen gick på ett led. Det var sammanlagt åtta stycken. Det var dunkelt där inne och mycket varmare än ute.. Det kändes som om luften kokade. Och inte blev det bättre att man kallsvettades och ville bara springa in på ridskolans toalett och spy. Vi ställde upp oss på medellinjen med våra ansikten mot publiken. Det stod en grupp tjejer och Malin i ett hörn. Om pratade ivrigt med varandra. Dom hade en varsin kartong med ett papper på så dom skulle kunna anteckna poäng. Det knastrade i högtalarna och sorlet på en full packade läktaren tystnande.
- Eh... Ja, hej allihopa till uttagningen till dressyrlaget, vi kör igång på en gång, först ut har vi Gärda
Knutsson på Engårdens Torped, varsågod och rid, sa Malins man Peter och en tjej ,med ljus brunt hår, som var upp satt i en knut, på en fjording skrittade ut på banan. Alla applåderade. Musiken startade. Det var 21 guns. Jag skulle starta trea. Sandra var före mig. Gärda och hennes fux rörde sig perfekt till musiken. I den ökade traven såg det ut som om dom flög fram. Men i galoppen blev hästen lite stark. Hennes program var alldeles för kort, tycker jag. Applåderna bröt ut. Yret nickade med huvudet och ville ha längre tyglar för att kunna klia sig. Jag ryckte försiktigt i tyglarna för att han skulle skärpa sig.
- Då tackar vi Gärda så ska hon få gå ut och få sin ridskoleponny, sa Peter lugnt.
Jag ville spy mer än någonsin nu.
- Då ber vi Sandra Olsson på Ekgårdens Rikard, att gå ut på banan, Sandra varsågod och rid, beordrade Peter när Gärda kommit ut från banan.
Sandra skrittade ut på fyrkantsspåret när applåderna började dundra. Yret ruskade på huvudet för att få tyglar. Jag tittade ut över läktaren. Jag fick syn på Annas glada ansikte bredvid min mammas. Dom gjorde tummen upp. If U seek Amy startade. Rikard ryggade undan från en av högtalarna. Han hade gått ner med flera kilo nu och hade blivit mycket piggare. Smart av Sandra att ta en medryttare. Då fick jag syn på som. Jag kände hur jag förlorade färg i ansiktet. Där satt Karolin och hennes harem. Hon gav mig en överlägsen blick. Jag kunde inte andas. Yret ruskade på huvudet.
- Där tackar vi Sandra och ber att Johanna Björk på Yret att rida ut på fyrkantsspåret, hördes Peters röst eka ut över ridhuset.
O,nej, inte nu. Applåderna började. Yret gick av sig själv. Jag samlade tyglarna.
- Johanna, varsågod och rid, sa Peter.
Jag gav Malin en blick. Hon log och gjorde tummen upp. Musiken jag valt startade. Viva la vida strömmade ut i ridhuset. Jag drev fram Yret i en samlad trav. Musiken dämpade alla ljud. Den stängde in mig och Yret i våran bubbla. Den omfamnade oss med glädje och sorg. Alla bekymmer försvan. Vi kom in i den ökade traven. Den satt perfekt. Nu galoppen. Jag la galoppskänkeln. Yret frustade och kom in i en fin samlad galopp. Han gick med huvudet i perfekt form. Galoppombyten. Perfekt. Den kortade galoppen. Perfekt. Nu den ökade. Jag var säker. Jag och Yret flög. Det måste vi ha gjort. Sen halt. Musiken tystnade. Jag nickade mot domarna. Applåderna bröt ut.
- Då tackar vi Johanna och ber att Johan Larsson på Ekollon gör sig redo, sa Peter.
Jag skrittade ut från banan samtidigt som en liten isabell dansade ut på banan.
Utan för ridhuset gled jag av Yret. Jag drog fram en morotsbit ur fickan och gav den till honom. Han frustade och mumsade i sig den. Anna kom springande emot mig.
- Det där gick jättebra, strålade hon när hon kom fram.
- G-gjorde det, stammade jag och blev omfamnad av min mamma.
- Å, gumman du var jätteduktig! Utbrast hon och tittade på mig med tårar i ögonen.
Jag bara log.
- Ta din ridskoleponny så tar jag och Anna hand om Yret, sa hon och puttade mig mot paddocken där skötarna värmde upp ”sina” ponnys. Jag ställde mig mot staketet. En tjej på en ponny som heter Gösta kom fram till mig.
- Hej, du är Johanna Björk, va? Frågade hon glatt.
- Ja, det är jag, vem ska jag rida? Svarade jag och tittade på henne.
Tjejen på Gösta hade tussilago blont hår och fräknar på den lilla näsan. Ögonen var gråa och den ganska smala munnen prydde det runda ansiktet perfekt. På hennes jacka stod: ”Tove stallvärdinna”
- Vad bra då ska du rida Lagara, sa hon och pekade på en fux med en bläs och en tjej i fjorton års åldern på ryggen. Tjejen måste kämpa för att inte Lagara skulle börja galoppera.
- Henne har jag aldrig sätt förut, sa jag nervöst.
- Nej, hon är ny, sa Tove, innan hon vände sig om och bussvilade.
Alla tittade upp.
- Ellen, hjälp Johanna här att sitta upp på Lagara, beordrade Tove.
Tjejen, som tydligen heter Ellen, styrde in Lagara på medellinjen. Men Lagara ville inte stå still utan trippade runt hela tiden. Jag gick fram till Lagara och tog tag i hennes tyglar för att hon skulle stå still. Ellen mumlade ett tack medan hon satte av den stora ponnyn. För stor var Lagara nu när man stod bredvid. Minst en maxad D-ponny. Ellen tog tag i tyglarna medan jag satte foten i stigbygeln. Jag studsade lite när jag skulle sitta upp innan jag vigt svingade mig upp i sadeln. Jag satte mig till rätta. Stigläddren var lite för långa så jag kortade dom ett hål. Sedan släppte Ellen och jag skrittade ut på banan. Det var som att sitta på ett väldresserat paket dynamit. Lagara gick i fin form och travade lugnt på. Jag förde fram ena foten och gav henne galoppskänkel. Hon förstod på en gång och galopperade fram på långsidan. Jag gjorde en skänkelvikning och några galoppombyten. Hon kändes perfekt. Jag saktade av till trav och red en ökad trav. Lagara frustade och sträckte sig perfekt. Jag saktade av till skritt och lät fuxen gå på lång tygel. Lagara tuggad nöjt på bettet.
- Duktig tjej, sa jag och klappade henne på halsen. Sedan rätade jag på mig och fick se att Ellen stirrade på mig med stora ögon. Även Tove och alla andra skötare gjorde det. Tävlingsryttarna var för upptagna med att värma upp och känna på sina ponnys. Jag kände hur mina kinder hettade. Tove och Ellen kom gående över paddocken. Ellen skulle just säga något när det sprakade till i högtalaren och Peters röst ekade ut över området.
- Då var alla våra ekepars nog vant sig med varandra och vi får be att Gärda Knutsson kommer in på banan.
Gärda red på Hugo, en pigg liten B-ponny som älskade att springa. Hon styrde mot ut gången. Ellen sprang iväg och öppnade. Tove tittade upp mot mig och sa med vördnad:
- Jag har aldrig sätt Lagara gå så fint, bara med en topp ryttare på ryggen,
De orden fick mig att rodna ännu mer.
- Malin sa att du var bra men så...
- Jag ska nog skritta lite så hon inte blir set, sa jag snabbt och drev fram Lagara i skritt.
Tänk att jag är lika bra som en av toppryttarna på ridskolan! Det här är fantastiskt!
Anna
Jag rusade in på läktaren. Det var fullt. Jag suckade och lutade mig mot räcket. Sandra kom precis in på banan. Hon satt på Mats, det stora lite små klumpiga halvblodet.
- Sandra, varsågod och rid, sa Peter i högtalaren.
Sandra drev fram Mats i en fint samlad trav, precis som musiken startade. Låten var American Idiot.
- Nå vad tycker du så här långt? Din lilla vän är duktig, sa en sliskigt välbekant röst till vänster om mig. Jag vände mig stelt om. Mina ögon träffade profilen av Veronica perfekta ansikte.
- Varför bryr du dig? Svarade jag med en ilsket.
- Din vän, hon på fjordingen, killen på isabellen och kanske den där tjejen på brun skäcken, tror jag på, sa hon utan att så mycket som att tänka på min fråga.
Jag stönade irriterat och återvände med blicken till ridbanan. Sandra hade just vänt upp på medellinjen. Mats stannade i en snygg halt. Alla på läkeren utbröt i en lång applåd. Sandra böjde sig ner och klappade Mats på halsen med ett stort leende.
- Då tackar vi Sandra Olsson på Matsson, och ber Johanna Björk på Lagara Star, komma in på banan, ekade Peters röst.
In på en jättenervös, enorm ponny kom Johanna. Ponnyn var en fux med en fin bläs. Johanna såg ut som en vante på en låda med dynamit.
- Den hästen är hel vild, ingen i våran ridgrupp får rida den, viskade en tjej bakom mig till en annan som nickade.
Jag blev stel. Hur ska det här gå? Lagara som hästen tydligen hete, gick på tygel när dom skrittade längs ridhusets bortesta vägg.
- Johanna, varsågod och rid, sa Peters röst.
Låten Fiare flays slog i gång och Johanna snuddade med hälarna mot Lagaras sidor och ekepars kom in i en fin samlad trav. Allting gick fint. Ingen klantade sig. Allt såg ut att vara... Ja, datagjort eller att någon styrde dom. In i en perfekt galopp volt. När programmet var klart slutade musiken och ekeparset stannade.
- Där tackar vi Johanna Björk och Lagara Star, för den rundan vi vill nu be att Johan Karlsson och Görgen komma in på banan,
Långsamt brast jublet ut. Applåder och visslingar ekade i ridhuset. Jag sprang ut för att möta Johanna. När jag kommit ut så hade hon hoppat av Lagar.
- Det var fantastiskt! Utbrast jag och kastade mig om hennes hals.
- V-var det? Stammade hon glatt.
- Om det var! Du skulle sätt dig själv, sa jag och lade min arm över hennes axel.
Vi gick in i stallet med Lagara.
Johanna
Anna hjälpte mig att sadla av Lagara och sätta på henne grimman. Efter ett tag hördes Peters röst:
-Vi vill att Sandra Olsson, Johan Larsson, Gärda Knutsson och Johanna Björk, komma in i ridhuset igen. Jag blev genast nervös. Anna gav mig tyglarna till Yret och jag ledde ut honom till ridhuset. Där inne stod redan några skötare och höll i våra hästar vi ridit på. Jag gled upp på Yret. Ellen kom fram till mig med Lagara. Hon gav mig grisskaftet.
-Tack, sa jag och tog det.
När alla hade kommit så började Peter prata.
- Här har ni ridskolans dressyrlag!
Alla klappade händerna.
- Men nu till vinnarna! Det har varit en jämn kamp om först platsen, men det är bara en som kan vinna den! På fjärdeplats kom Sandra Olsson!
Mer applåder.
- På tredjeplats kom Johan Larsson!
Applåder.
- På andra plats kom Gärda Knutsson!
Det spratt till i min kropp.
- Och på först plats kom Johanna Olsson!
Malin kom och satte en blågul rosett i Yrets pannband.
- Grattis! Sa hon och log.
Vi båda tog i hand. Sedan red jag, över lycklig runt i ärevarvet. Först cokså. Inget kunde förstöra den här stunden.
Fortsättning följer....
