Uttagningen (Part 3)

Johanna
Den löddriga svampen svepte snabbt över min stövel, som blev spegelblank på en gång där svampen varit. Min hand skakade av nervositet. Hur kunde jag ha gått med på det här? Jag blinkade några extra gånger. Sadelkammar dörren öppnades bakom mig. Jag brydde mig inte. Det var nog bara någon skötare som kom för att hämta en sadel.
- Men titta har vem vi har här tjejer, sa en hånfull röst bakom mig. Ett hånfult skratt bröt ut.
Det gick en ilning av skräck igenom kroppen på mig. Det kändes som om jag skulle dö. Min hand började skaka ännu mer. Men nu av skräck. Långsamt, som i slowmotion vände jag mig om samtidigt som jag blundade. Det kunde inte vara sant. Det fick inte vara sant. Det var bara en fånig mardröm eller en hallucination, som så snart jag vänt mig om skulle den vara borta, och jag skulle gå till Yret och Anna igen. Till säkerheten. Men när jag vänt mig om helt så öppnade jag ögonen. Jag kunde inte tro dom. Jag kände hur min puls ökade. Jag blinkade en extra gång. Jag ville dö. Dö av skräck. Men där stod hon med sitt gäng. Dom människor jag hatade mest på hela jorden och jag trott jag aldrig skulle se igen. För där framför mig stod ingen mindre än Karolin med sina ”vänner”. Det gick inte att ta miste om. Det ny färgade blonda håret sved nästan i ögonen på mig. Tårarna började komma fram. Jag kände hur svampen gled ur min hand. Jag ville springa fram och knuffa undan dom och springa ut och till Anna, men mina ben var som fast vuxna i marken. Karolin log elakt och började gå runt mig. De andra tjejerna blockerade dörren.
- D- du får i-inte vara h-här, stammade jag och tittade ner i marken.
- Jag är inte här häller, sa hon och hennes harem fnittrade.
Jag la märke till att det var nya medlemmar. Det gav mig mod.
- Så dina gamla ”vänner” har över gett dig? Eller har du dumpat dom i en kontinenter på vägen hit? Och var har du Sandra? Frågade jag trotsigt och höjde huvudet till mitt normal läge.
Min röst bar lyckligt nog. Karolin hajade till. Hennes ögon började skjuta blixtrar. Med en lång smidig rörelse fick hon tag i min hals och tryckte mig upp mot en vägg där det hängde ridspön. Dom flög åt alla håll när jag trycktes mot dom med den farten.
- Roligt, ärret, men jag skrattar inte, tror inte att du är något, bara för det, väste hon ilsket i mitt öra.
- Det ska du inte häller göra, du kan råka illa ut, så nå var är Sandra? väste jag lugnt tillbaka.
- Om du så gärna vill veta så har hon flyttat till Malmö, svarade Karolin och greppade hårdare om min hals. Jag kände hur mitt huvud började dunka, som när man har dykt ner till botten på djupa och man inte har någon luft kvar.
Då öppnades dörren. Karolin släppte mig på ett ögonblick. Jag tappade balansen och ramlade ner på marken. Tjejerna vid dörren skingrade sig och vände sig om. Där i dörren stod ingen mindre än Anna. Hon tittade från mig till Karolin, från Karolin till Sandra och tillbaka igen. Det blev en pinsam tystnad innan Anna tog till orda.
- Vad i, helvete, gör du här? Sa hon så samlat hon kunde till Karolin, som i sin tur blev blek i ansiktet.
- Kom vi drar, sa Karolin till Sandra och hon nickade, och snabbare än en skenande arab var hela gänget borta.
Anna hjälpte mig upp och tillsammans började vi plocka upp ridspöna som ramlat ner.
- Vad gjorde dom här? Frågade Anna och satte fast ett dressyr spö.
- Jag vet inte, svarade jag medan jag kollade på min klocka. Jag gav till ett pip.
- Vad är det? Frågade Anna oroligt.
- Jag börjar om fem minuter och jag har inte ens värmt upp, utbrast jag förtvivlat.
Anna snurrade på mig och borstade av mig på ryggen som blivit damig efter jag varit nere på marken. Sen såg hon mig djup i ögonen.
- Det kommer att gå jättebra, jag kommer sitta på läktaren hela tiden och heja på dig, sa hon lugnt.
- Lovar du? Frågade jag.
- Jag lovar, kom nu så går vi till Yret, svarade hon och log.
Tillsammans gick vi ut ur den lilla sadelkammaren.

Jag skrittade in i ridhuset efter Sandra och Rikard. Alla tävlings ekeparsen gick på ett led. Det var sammanlagt åtta stycken. Det var dunkelt där inne och mycket varmare än ute.. Det kändes som om luften kokade. Och inte blev det bättre att man kallsvettades och ville bara springa in på ridskolans toalett och spy. Vi ställde upp oss på medellinjen med våra ansikten mot publiken. Det stod en grupp tjejer och Malin i ett hörn. Om pratade ivrigt med varandra. Dom hade en varsin kartong med ett papper på så dom skulle kunna anteckna poäng. Det knastrade i högtalarna och sorlet på en full packade läktaren tystnande.
- Eh... Ja, hej allihopa till uttagningen till dressyrlaget, vi kör igång på en gång, först ut har vi Gärda
Knutsson på Engårdens Torped, varsågod och rid, sa Malins man Peter och en tjej ,med ljus brunt hår, som var upp satt i en knut, på en fjording skrittade ut på banan. Alla applåderade. Musiken startade. Det var 21 guns. Jag skulle starta trea. Sandra var före mig. Gärda och hennes fux rörde sig perfekt till musiken. I den ökade traven såg det ut som om dom flög fram. Men i galoppen blev hästen lite stark. Hennes program var alldeles för kort, tycker jag. Applåderna bröt ut. Yret nickade med huvudet och ville ha längre tyglar för att kunna klia sig. Jag ryckte försiktigt i tyglarna för att han skulle skärpa sig.
- Då tackar vi Gärda så ska hon få gå ut och få sin ridskoleponny, sa Peter lugnt.
Jag ville spy mer än någonsin nu.
- Då ber vi Sandra Olsson på Ekgårdens Rikard, att gå ut på banan, Sandra varsågod och rid, beordrade Peter när Gärda kommit ut från banan.
Sandra skrittade ut på fyrkantsspåret när applåderna började dundra. Yret ruskade på huvudet för att få tyglar. Jag tittade ut över läktaren. Jag fick syn på Annas glada ansikte bredvid min mammas. Dom gjorde tummen upp. If U seek Amy startade. Rikard ryggade undan från en av högtalarna. Han hade gått ner med flera kilo nu och hade blivit mycket piggare. Smart av Sandra att ta en medryttare. Då fick jag syn på som. Jag kände hur jag förlorade färg i ansiktet. Där satt Karolin och hennes harem. Hon gav mig en överlägsen blick. Jag kunde inte andas. Yret ruskade på huvudet.
- Där tackar vi Sandra och ber att Johanna Björk på Yret att rida ut på fyrkantsspåret, hördes Peters röst eka ut över ridhuset.
O,nej, inte nu. Applåderna började. Yret gick av sig själv. Jag samlade tyglarna.
- Johanna, varsågod och rid, sa Peter.
Jag gav Malin en blick. Hon log och gjorde tummen upp. Musiken jag valt startade. Viva la vida strömmade ut i ridhuset. Jag drev fram Yret i en samlad trav. Musiken dämpade alla ljud. Den stängde in mig och Yret i våran bubbla. Den omfamnade oss med glädje och sorg. Alla bekymmer försvan. Vi kom in i den ökade traven. Den satt perfekt. Nu galoppen. Jag la galoppskänkeln. Yret frustade och kom in i en fin samlad galopp. Han gick med huvudet i perfekt form. Galoppombyten. Perfekt. Den kortade galoppen. Perfekt. Nu den ökade. Jag var säker. Jag och Yret flög. Det måste vi ha gjort. Sen halt. Musiken tystnade. Jag nickade mot domarna. Applåderna bröt ut.
- Då tackar vi Johanna och ber att Johan Larsson på Ekollon gör sig redo, sa Peter.
Jag skrittade ut från banan samtidigt som en liten isabell dansade ut på banan.

Utan för ridhuset gled jag av Yret. Jag drog fram en morotsbit ur fickan och gav den till honom. Han frustade och mumsade i sig den. Anna kom springande emot mig.
- Det där gick jättebra, strålade hon när hon kom fram.
- G-gjorde det, stammade jag och blev omfamnad av min mamma.
- Å, gumman du var jätteduktig! Utbrast hon och tittade på mig med tårar i ögonen.
Jag bara log.
- Ta din ridskoleponny så tar jag och Anna hand om Yret, sa hon och puttade mig mot paddocken där skötarna värmde upp ”sina” ponnys. Jag ställde mig mot staketet. En tjej på en ponny som heter Gösta kom fram till mig.
- Hej, du är Johanna Björk, va? Frågade hon glatt.
- Ja, det är jag, vem ska jag rida? Svarade jag och tittade på henne.
Tjejen på Gösta hade tussilago blont hår och fräknar på den lilla näsan. Ögonen var gråa och den ganska smala munnen prydde det runda ansiktet perfekt. På hennes jacka stod: ”Tove stallvärdinna”
- Vad bra då ska du rida Lagara, sa hon och pekade på en fux med en bläs och en tjej i fjorton års åldern på ryggen. Tjejen måste kämpa för att inte Lagara skulle börja galoppera.
- Henne har jag aldrig sätt förut, sa jag nervöst.
- Nej, hon är ny, sa Tove, innan hon vände sig om och bussvilade.
Alla tittade upp.
- Ellen, hjälp Johanna här att sitta upp på Lagara, beordrade Tove.
Tjejen, som tydligen heter Ellen, styrde in Lagara på medellinjen. Men Lagara ville inte stå still utan trippade runt hela tiden. Jag gick fram till Lagara och tog tag i hennes tyglar för att hon skulle stå still. Ellen mumlade ett tack medan hon satte av den stora ponnyn. För stor var Lagara nu när man stod bredvid. Minst en maxad D-ponny. Ellen tog tag i tyglarna medan jag satte foten i stigbygeln. Jag studsade lite när jag skulle sitta upp innan jag vigt svingade mig upp i sadeln. Jag satte mig till rätta. Stigläddren var lite för långa så jag kortade dom ett hål. Sedan släppte Ellen och jag skrittade ut på banan. Det var som att sitta på ett väldresserat paket dynamit. Lagara gick i fin form och travade lugnt på. Jag förde fram ena foten och gav henne galoppskänkel. Hon förstod på en gång och galopperade fram på långsidan. Jag gjorde en skänkelvikning och några galoppombyten. Hon kändes perfekt. Jag saktade av till trav och red en ökad trav. Lagara frustade och sträckte sig perfekt. Jag saktade av till skritt och lät fuxen gå på lång tygel. Lagara tuggad nöjt på bettet.
- Duktig tjej, sa jag och klappade henne på halsen. Sedan rätade jag på mig och fick se att Ellen stirrade på mig med stora ögon. Även Tove och alla andra skötare gjorde det. Tävlingsryttarna var för upptagna med att värma upp och känna på sina ponnys. Jag kände hur mina kinder hettade. Tove och Ellen kom gående över paddocken. Ellen skulle just säga något när det sprakade till i högtalaren och Peters röst ekade ut över området.
- Då var alla våra ekepars nog vant sig med varandra och vi får be att Gärda Knutsson kommer in på banan.
Gärda red på Hugo, en pigg liten B-ponny som älskade att springa. Hon styrde mot ut gången. Ellen sprang iväg och öppnade. Tove tittade upp mot mig och sa med vördnad:
- Jag har aldrig sätt Lagara gå så fint, bara med en topp ryttare på ryggen,
De orden fick mig att rodna ännu mer.
- Malin sa att du var bra men så...
- Jag ska nog skritta lite så hon inte blir set, sa jag snabbt och drev fram Lagara i skritt.
Tänk att jag är lika bra som en av toppryttarna på ridskolan! Det här är fantastiskt!

Anna
Jag rusade in på läktaren. Det var fullt. Jag suckade och lutade mig mot räcket. Sandra kom precis in på banan. Hon satt på Mats, det stora lite små klumpiga halvblodet.
- Sandra, varsågod och rid, sa Peter i högtalaren.
Sandra drev fram Mats i en fint samlad trav, precis som musiken startade. Låten var American Idiot.
- Nå vad tycker du så här långt? Din lilla vän är duktig, sa en sliskigt välbekant röst till vänster om mig. Jag vände mig stelt om. Mina ögon träffade profilen av Veronica perfekta ansikte.
- Varför bryr du dig? Svarade jag med en ilsket.
- Din vän, hon på fjordingen, killen på isabellen och kanske den där tjejen på brun skäcken, tror jag på, sa hon utan att så mycket som att tänka på min fråga.
Jag stönade irriterat och återvände med blicken till ridbanan. Sandra hade just vänt upp på medellinjen. Mats stannade i en snygg halt. Alla på läkeren utbröt i en lång applåd. Sandra böjde sig ner och klappade Mats på halsen med ett stort leende.
- Då tackar vi Sandra Olsson på Matsson, och ber Johanna Björk på Lagara Star, komma in på banan, ekade Peters röst.
In på en jättenervös, enorm ponny kom Johanna. Ponnyn var en fux med en fin bläs. Johanna såg ut som en vante på en låda med dynamit.
- Den hästen är hel vild, ingen i våran ridgrupp får rida den, viskade en tjej bakom mig till en annan som nickade.
Jag blev stel. Hur ska det här gå? Lagara som hästen tydligen hete, gick på tygel när dom skrittade längs ridhusets bortesta vägg.
- Johanna, varsågod och rid, sa Peters röst.
Låten Fiare flays slog i gång och Johanna snuddade med hälarna mot Lagaras sidor och ekepars kom in i en fin samlad trav. Allting gick fint. Ingen klantade sig. Allt såg ut att vara... Ja, datagjort eller att någon styrde dom. In i en perfekt galopp volt. När programmet var klart slutade musiken och ekeparset stannade.
- Där tackar vi Johanna Björk och Lagara Star, för den rundan vi vill nu be att Johan Karlsson och Görgen komma in på banan,
Långsamt brast jublet ut. Applåder och visslingar ekade i ridhuset. Jag sprang ut för att möta Johanna. När jag kommit ut så hade hon hoppat av Lagar.
- Det var fantastiskt! Utbrast jag och kastade mig om hennes hals.
- V-var det? Stammade hon glatt.
- Om det var! Du skulle sätt dig själv, sa jag och lade min arm över hennes axel.
Vi gick in i stallet med Lagara.

Johanna
Anna hjälpte mig att sadla av Lagara och sätta på henne grimman. Efter ett tag hördes Peters röst:
-Vi vill att Sandra Olsson, Johan Larsson, Gärda Knutsson och Johanna Björk, komma in i ridhuset igen. Jag blev genast nervös. Anna gav mig tyglarna till Yret och jag ledde ut honom till ridhuset. Där inne stod redan några skötare och höll i våra hästar vi ridit på. Jag gled upp på Yret. Ellen kom fram till mig med Lagara. Hon gav mig grisskaftet.
-Tack, sa jag och tog det.
När alla hade kommit så började Peter prata.
- Här har ni ridskolans dressyrlag!
Alla klappade händerna.
- Men nu till vinnarna! Det har varit en jämn kamp om först platsen, men det är bara en som kan vinna den! På fjärdeplats kom Sandra Olsson!
Mer applåder.
- På tredjeplats kom Johan Larsson!
Applåder.
- På andra plats kom Gärda Knutsson!
Det spratt till i min kropp.
- Och på först plats kom Johanna Olsson!
Malin kom och satte en blågul rosett i Yrets pannband.
- Grattis! Sa hon och log.
Vi båda tog i hand. Sedan red jag, över lycklig runt i ärevarvet. Först cokså. Inget kunde förstöra den här stunden.

Fortsättning följer....

Uttagningen (Part 2)

Anna
Jag kom in i stallet och höll upp dörren så Johanna och Yret kunde komma in. Vi gick till privatavdelningen. Jag tog Topys grimma och räckte den till Johanna.
Du kan ställa upp honom i mitt gången nu, sa jag.
Johanna tog grimman och började tränsa av Yret. Jag gick och hämtade Topys rycktlåda. När jag kom tillbaka stod Yret upp bunden med sadeln av tagen och väntade på att han skulle börja ryktas. Jag räckte Johanna lådan. Hon tog den och plockade upp en rotborste och började borsta. Johannas svarta hår var uppsatt i en knut i nacken. Det bruna ögonen stirrade stint på den svarta hästens kropp som var så gott som ren. Jag gick in i Tophats box.

Han gnäggade lågt när jag kom in.
-Hej gubben, sa jag och klappade honom på mulen.
Jag hörde snabba steg komma gående igenom stallgången och ett fnitter av flera tjejer som kom gående. Veronica och hennes vänner hade kommit. Veronica hade gjort så Topy hade sparkat åt henne för att hon var sur över att hon förlorat en hopptävling på ridskolan för ett tag sen. Hon hade inte fått något värre straff än att hon fick putsa alla ridskoleponnys sadlar. Egentligen skulle hon bli banlyst från ridskolan men hon har ju sin häst, Afrodite, att ta hand om. Jag visste att dom skulle svänga snart men stegen fortsatte fram till Topys box. Helt plötsligt stod Veronica där i sin prydliga tävlingskavaj.
-Hej, Anna, sa hon med en spydig röst.
-öej, Veronica, svarade jag giftigt.
-Så du ska också försöka kvala in till lagen?
-Ja, och det värkar som om du också ska det, eller?
-Just, precis,
-Vad vill du?
-Vilken gren saka du satsa på?
-Hoppning och terräng, vad vill du?
-Som jag trodde, själv ska jag satsa på bara hoppning i år,
-Vad vill du?
-Bra, då ses vi ute på banan,
Sen försvann hon. Jag stönade och lutade mig mot Topy. Jag tvinnade fingrarna i hans man. Veronica hade något fuffens för sig.
- Anna?! Ropade en röst jag kände igen. Jag tittade upp och ut i stallgången. Där kom Sandra gående. Hennes blonda hår var uppsatt i en hästsvans och hennes kavaj satt lite på sne.
- Hej, Sandra, hur mår du? Frågade jag
- Hej Anna och Johanna, jag mår bra, vilka grenar ska ni satsa på? Svarade Sandra lika glatt som vanligt.
- Hoppning och terräng, Svarade jag och lugnade Topy som började bli orolig för han stod bunden i boxen.
- Dressyr och terräng, själv? Svarade Johanna stelt medan hon böjde ställde sig på huk för att olja Yrets hovar
- Dressyr bara i år, Rikard har inte känts så bra i år, sa Sandra lite olyckligt.
- Ska du inte ryckta honom då? Dressyren börjar om en halv timme, sa jag medan jag gav klockan en snabb titt. Ett dämpat pip kom från Johanna innan hon sprang i väg till ridskolans sadelkammare för att putsa sina ridstövlar, an tog jag.
- Nej det behöver jag inte, svarade Sandra, du vet den där tjejen som alltid är inne och ger Rikard godis? Hon gör det,
- Men varför får hon det? Frågade jag fundersamt. Sandra var inte den i första taget som lämnade i från sig sin älskade Rikard.
- Hon har bett om att vara medryttare på honom och jag sa okej men på ett villkor, svarade Sandra klurigt och gav mig ett av sina luriga sneda leenden.
- Jaha, vilket då? Frågade jag och kliade Topy i pannan så han skulle somna och stå still.
- Att inte ge honom godis för ofta, svarade Sandra glatt och sprack ut i sitt kluckande skratt.
Jag började skratta med. Sen började vi prata om Veronica som hade kommit och pratat med mig utan att försöka spy.
- Det är något lurt med det hela, sa Sandra misstänksamt.
- Mm, verkligen, svarade jag och flätade den sovande Topys man.
Sandra tog tag i min arm och drog upp kavajärmen för att kunna se klockan.
- Ne, nu måste jag gå och se hur det går för Berta, sa hon och gick sin väg till Rikards box.
Jag fortsatte med min flätning av manen medan jag funderade vad Veronica skulle hitta på.

Uttagningen (Part 1)

Johanna
Jag skrittade in på stallplanen. Det var fult med hästtransporter och hästar med sina ryttare där. Yret frustade och nickade på huvudet. Jag klappade honom på den svartbänkade halsen. Jag hade borstat den i två och en halv timme igår. Sedan hade han fått gått med täcke hela natten fast han stod inne.
Så ja, gubben, vi ska snart gå in, sa jag lugnande.
Jag tittade mig omkring för att få syn på Anna blad alla människor. Jag kollade på mitt armbandsur som jag satt på mig morse. Jo, klockan var halv tio. Vi hade sagt att vi skulle mötas nu. Jag tittade igen mot stallbyggnadens röda väggar. Det stora skylten som det stod ”Välkommen till Broby stallet” på. Nu började jag bli orolig för Anna. Tänk om hon ramlat och brutit benet i en trappa. Då skulle jag vara ensam på den första tävling jag någonsin varit på! Men så fick jag syn på en hand som vinkade. En ganska lång tjej med sitt bruna lockiga hår i två flätor kom springande emot mig. Hon hade en svart tävlingskavaj och vita ridbyxor på sig. Det svarta ridstövlarna var lite dammiga. När Anna kom fram till mig lyste hennes blå ögon glatt. Men det syntes i dom att hon var lite nervös.
- Hej, Johanna! Hur mår du? Sa Anna och sträckte sig upp mot mig för att ge mig en kram.
- Jag mår jättebra, lite nervös bara, svarade jag och böjde mig ner för att krama tillbaka.
Det sprakade till i högtalarna. Jag satte mig upp i sadeln och vände mig mot högtalaren. Allt blev tyst. Malins röst ekade ut över gårdsplanen.
- Hej och välkomna till Broby stallets uttagning av nya ryttare till våra lag vi har här på ridskolan, jag hoppas att din dröm går i uppfyllelse här i dag och om det inte gör det får vi säga lycka till nästa gång det blir en uttagning,
Det hördes lite prassel av papper innan Malin fortsatte.
- I dag är det en uttagning till lagen i hoppning, dressyr och terräng. Ni kommer att bedömas i de olika grenarna. De fyra bästa kommer att få gå med i laget för respektive gren och den bästa av dom fyra kommer även att gå med i distanslaget där det redan är en person med. Hon kommer i från westenlagen och heter Tina Larsson!
Alla applåderade.
- Domarna är dom före detta lag medlemmarna och Malin, alltså jag. Ja, vi har lite tider att passa, om en timme, alltså klockan elva, börjar uttagningen till dressyrlaget,
Jag kände en ilning gå igenom kroppen. Det var då det gällde. Min första tävling.
- Sen halv tolv är det lunch och efter lunch, klockan tolv, är det uttagning till hopplaget och klockan ett kommer det att vara uttagning till terränglaget och sen får alla uttagna göra seger galoppen ute i paddocken. Varje gren kommer att gå till så här:
Den första halvtimmen kommer ryttaren att rida sin egen häst och efter det kommer dom att få en ren putsad ridskoleponny att rida samma bana eller program därefter kommer vi att säga vem som van. Vi kommer att ge poäng från ett till tio. Men nog babblat av mig jag önskar bara ett stort lycka till till alla deltagare!
Det knastrade till i högtalaren och Malins röst försvnan. Sakta började alla komma i rörelse igen och snart blev gårdsplanen som en myrstack. Anna drog mig i min vita ridbyxor .
- Sitt av, så leder vi in Yret i stallet så du kan ryckta honom lite till innan du ska tävla, sa hon
Jag nickade och satt av och ledde Yret igenom folksamlingen in i stallet

Prolog till "Flickan med tur... Snarare otur"

Prolog:
Brandbilarnas syrener ekade flera kvarter bort. Alla visste ändå den stora nyheten. Familjen Dinix hus stod i lågor. Granarna stod omkring det huset som höll på att slukas av lågor. Brandmännen började linda ut sina långa slangar. Då hördes skratt från ett barn där inne. Brandmännen såg tvivlande på varandra. Hur kunde det finnas en ensamt barn där inne, nu när huset nästan bara aska. Då hördes barnet igen. Nu var det inte skratt, det var gråt. Dörren slog upp. Elden som flammade bakom flickan visade hennes siluett. Hon hade en nallebjörn i den vänstra handen. Det såg ut att vara ett barn i sex års ålder. Hon hade en jordig klänning på sig. Mönstret eller färgen kunde man inte se, för skuggorna som dansade ut från elden. Alla stod som förstenade. Hur kunde denna lilla överleva när ingen annan i huset gjort det? Tystnaden bröt av en snyftning från den lilla. Efter åt kom ett oro brak i från det som var kvar av huset.
- Ring 112, igen, tjöt någon.
En brandman sprang fram till flickan och lyfte upp henne. Hon hade ett stort sår från örat till ungefär mitten av kindbenet. Blodet hade droppat ner på den rutiga klänningen, som mer var svart nu efter all aska och sot. Flickan hostade. Hon var sotig i ansiktet. De gröna ögonen träffade brandmannen med en intensiv blick.
- Mamma, pappa o Johnas är kvar, sa hon med bestämd röst.
- Vi ska rädda dom oroa dig inte, svarade brandmannen med en lugn röst, så gott det nu gick.
- Bra, sa flickan kort innan hon svimmade.

Vilken Dag!

Jag vaknade på morgonen under koralen. Solens stålar träffade mig i ansiktet. Jag var hungrig. Jag simmade i väg för att hitta något att äta. Jag försökte få syn på en eller flera faror. Jag hittade en snigel och åt upp den. Jag fortsatte leta, och hittade tre till. Då var jag mätt för ett tag. Jag simmade tillbaka till min koral. Där mötte jag Frans Fisksson.
Hej, Frans! Sa jag och simmade fram till honom.
Hej, Cesilea! Svarade han och sprattlade med en fena.
Ska vi göra något? Frågade jag och la mitt fisk huvud på sne.
Ja! Vi kan leka tagen? Utropade Frans glatt.
Okej, du är, sa jag och simmade i väg med Frans efter mig.

Det blev en vild lek. Helt plötsligt mitt i leken kom en fisk och ropade:
En Haj! Det kommer en Haj!
Fisken heter Johan och han brukar alltid lura oss att de kom en haj.
Kul, Johan, men den gubben går vi inte på, ropade Frans och himlade med ögonen.
Men det är sant! Utbrast Johan i panik.
Mer skulle han aldrig säga för ett par enorma käftar slöt sig om honom och han försvann. Det var en haj. En stor grå haj med flera rader av vassa tänder. Den luktade blod och ruttet kött. Det var stilla en stund. Sen exploderade revet. Alla simmade i panik i från hajen. Jag blev blev knuffad av flera fiskar som simmade förbi. Jag fick ett slag av två fenor, i huvudet och i magen, som fick mig att tappa andan. Allting snurrade runt, runt. Det var det sista jag såg var hajen som simmade emot mig, innan det blev svart.

När jag vaknade så var det bara blått runt omkring mig.
Frans! Ropade jag.
Inget svar. Jag tittade mig omkring. Vart hade revet tagit vägen? Min koral?! Vart skulle jag ta vägen? Jag simmade rakt fram i panik. Jag orkade inte simma mer. Nu var jag mer vilse än någonsin . Jag simmade fram till en skog av sjögräs. Jag la mig under ett grässtrå och grät tills jag somnade.

Jag vaknade med ett ryk. En stor svart skugga över mig. Vad var det för doft? Varför kände jag igen den? En till haj! Jag simmade längre in i skogen. Hajen simmade över mig. Jag vågade knappt andas. Hajen tittade runt innan den försvann. Jag andades ut och simmade i väg i genom sjögräset.

När jag simmat i flera timmar så ropade någon:
Cesilea! Var är du?!
Det var Frans!
Jag är här! Ropade jag och simmade mot rösten det snabbaste jag kunde.
Och där var han. Frans! Jag simmade fram till honom och kramade honom (som bara fiskar kan) Sen simmade vi hem.

Slut!!!!!

Ny blogg

http://kakansomager.blogg.se/

Länk till min nya blogg....
Kommer meddela på den om det kommer novell här....
Ha det gått...
//Kakan

XD

Har lagt in bilder från mobilen... :D Yey!!!!
Jag ska nog ha den här bloggen som min novell blogg om jag gör en på blogg.se....
Joo, jag ska nog göra det!!!
Men nu ska ni få se några bilder från mobilen.....





Har ingen bra låt på lager :D
Nu ska jag nog göra min nya blogg....
//Kakan