Prolog:
Brandbilarnas syrener ekade flera kvarter bort. Alla visste ändå den stora nyheten. Familjen Dinix hus stod i lågor. Granarna stod omkring det huset som höll på att slukas av lågor. Brandmännen började linda ut sina långa slangar. Då hördes skratt från ett barn där inne. Brandmännen såg tvivlande på varandra. Hur kunde det finnas en ensamt barn där inne, nu när huset nästan bara aska. Då hördes barnet igen. Nu var det inte skratt, det var gråt. Dörren slog upp. Elden som flammade bakom flickan visade hennes siluett. Hon hade en nallebjörn i den vänstra handen. Det såg ut att vara ett barn i sex års ålder. Hon hade en jordig klänning på sig. Mönstret eller färgen kunde man inte se, för skuggorna som dansade ut från elden. Alla stod som förstenade. Hur kunde denna lilla överleva när ingen annan i huset gjort det? Tystnaden bröt av en snyftning från den lilla. Efter åt kom ett oro brak i från det som var kvar av huset.
- Ring 112, igen, tjöt någon.
En brandman sprang fram till flickan och lyfte upp henne. Hon hade ett stort sår från örat till ungefär mitten av kindbenet. Blodet hade droppat ner på den rutiga klänningen, som mer var svart nu efter all aska och sot. Flickan hostade. Hon var sotig i ansiktet. De gröna ögonen träffade brandmannen med en intensiv blick.
- Mamma, pappa o Johnas är kvar, sa hon med bestämd röst.
- Vi ska rädda dom oroa dig inte, svarade brandmannen med en lugn röst, så gott det nu gick.
- Bra, sa flickan kort innan hon svimmade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar