Prolog till "Flickan med tur... Snarare otur"

Prolog:
Brandbilarnas syrener ekade flera kvarter bort. Alla visste ändå den stora nyheten. Familjen Dinix hus stod i lågor. Granarna stod omkring det huset som höll på att slukas av lågor. Brandmännen började linda ut sina långa slangar. Då hördes skratt från ett barn där inne. Brandmännen såg tvivlande på varandra. Hur kunde det finnas en ensamt barn där inne, nu när huset nästan bara aska. Då hördes barnet igen. Nu var det inte skratt, det var gråt. Dörren slog upp. Elden som flammade bakom flickan visade hennes siluett. Hon hade en nallebjörn i den vänstra handen. Det såg ut att vara ett barn i sex års ålder. Hon hade en jordig klänning på sig. Mönstret eller färgen kunde man inte se, för skuggorna som dansade ut från elden. Alla stod som förstenade. Hur kunde denna lilla överleva när ingen annan i huset gjort det? Tystnaden bröt av en snyftning från den lilla. Efter åt kom ett oro brak i från det som var kvar av huset.
- Ring 112, igen, tjöt någon.
En brandman sprang fram till flickan och lyfte upp henne. Hon hade ett stort sår från örat till ungefär mitten av kindbenet. Blodet hade droppat ner på den rutiga klänningen, som mer var svart nu efter all aska och sot. Flickan hostade. Hon var sotig i ansiktet. De gröna ögonen träffade brandmannen med en intensiv blick.
- Mamma, pappa o Johnas är kvar, sa hon med bestämd röst.
- Vi ska rädda dom oroa dig inte, svarade brandmannen med en lugn röst, så gott det nu gick.
- Bra, sa flickan kort innan hon svimmade.

Vilken Dag!

Jag vaknade på morgonen under koralen. Solens stålar träffade mig i ansiktet. Jag var hungrig. Jag simmade i väg för att hitta något att äta. Jag försökte få syn på en eller flera faror. Jag hittade en snigel och åt upp den. Jag fortsatte leta, och hittade tre till. Då var jag mätt för ett tag. Jag simmade tillbaka till min koral. Där mötte jag Frans Fisksson.
Hej, Frans! Sa jag och simmade fram till honom.
Hej, Cesilea! Svarade han och sprattlade med en fena.
Ska vi göra något? Frågade jag och la mitt fisk huvud på sne.
Ja! Vi kan leka tagen? Utropade Frans glatt.
Okej, du är, sa jag och simmade i väg med Frans efter mig.

Det blev en vild lek. Helt plötsligt mitt i leken kom en fisk och ropade:
En Haj! Det kommer en Haj!
Fisken heter Johan och han brukar alltid lura oss att de kom en haj.
Kul, Johan, men den gubben går vi inte på, ropade Frans och himlade med ögonen.
Men det är sant! Utbrast Johan i panik.
Mer skulle han aldrig säga för ett par enorma käftar slöt sig om honom och han försvann. Det var en haj. En stor grå haj med flera rader av vassa tänder. Den luktade blod och ruttet kött. Det var stilla en stund. Sen exploderade revet. Alla simmade i panik i från hajen. Jag blev blev knuffad av flera fiskar som simmade förbi. Jag fick ett slag av två fenor, i huvudet och i magen, som fick mig att tappa andan. Allting snurrade runt, runt. Det var det sista jag såg var hajen som simmade emot mig, innan det blev svart.

När jag vaknade så var det bara blått runt omkring mig.
Frans! Ropade jag.
Inget svar. Jag tittade mig omkring. Vart hade revet tagit vägen? Min koral?! Vart skulle jag ta vägen? Jag simmade rakt fram i panik. Jag orkade inte simma mer. Nu var jag mer vilse än någonsin . Jag simmade fram till en skog av sjögräs. Jag la mig under ett grässtrå och grät tills jag somnade.

Jag vaknade med ett ryk. En stor svart skugga över mig. Vad var det för doft? Varför kände jag igen den? En till haj! Jag simmade längre in i skogen. Hajen simmade över mig. Jag vågade knappt andas. Hajen tittade runt innan den försvann. Jag andades ut och simmade i väg i genom sjögräset.

När jag simmat i flera timmar så ropade någon:
Cesilea! Var är du?!
Det var Frans!
Jag är här! Ropade jag och simmade mot rösten det snabbaste jag kunde.
Och där var han. Frans! Jag simmade fram till honom och kramade honom (som bara fiskar kan) Sen simmade vi hem.

Slut!!!!!