Den här helgen!

Jag vill inte att den ska ta slut. Nästa veka kommer att bli en av mina jobbigaste veckor i mitt liv. Jag vill inte än tänka på det. Men en av mina störta kärleker kommer att försvinna kanske för alltid! Hilma ska åka tillbaka till sin ägare. Hon kommer kanske att säljas till någon. Jag kommer nog att gråta när hon åker. Men alla bara "Du kommer ju få Samba ju, det blir väll bra?". Jo, men det känns som när jag börjar älska någon försvinner den ur mina händer som sand i en vind. Emla det föl som vi skulle föda upp själv jag skulle rida in. Jag och hon skulle tävla kanske till och med gå till fjordsm om det gått bra. Vad vet jag. Också försvinner hon och kommer aldrig mer tillbaka. Aldrig någonsin. Jag hoppas vi kommer att galoppera fram över ängarna på Trppaland någon dag och att hon tar hand om sina halvbröder. Sen Pokahontas. Vi hade en knackig start och båda var lika envisa. Men när man växer ur sin vän och måste lämna tillbaka henne. Men nu när jag tänker på henne så hade vi en vänskap. När jag kommer och hälsa på så gnäggar hon på mig. Jag får rida henne när vi har tid att åka dit. Och nu Hilma. Hon har haft några svåra förluster i sitt liv men har i alla fall fått vara mamma en gång. Hon är kärleks full och gosig. Inte utbildad men vill allt väl även om hon inte förstår vad man vill ibland. Vi har hoppat mitt rekord tillsammans. Jag hoppas hon får det bra på det ny stället hon kommer att bo på om hon flyttar. Jag vill gärna tacka alla hästar som jag har haft och jag har ridit på som gjort att jag är som jag är nu inom ridningen!