Nutid:
Och sen dess hade dom retat mig och gjort mitt liv enu värre än vad det måste vara. Det är lagom jobbigt med alla stirrade blickar när jag är ute på stan och alla återbesök till doktorn och den jobbiga psykologen som tror att jag har jättestor ångest och jag skär mig själv bara för våran katt hade råkat klöst mig en dag och att jag inte har några vänner i den ny skolan och att jag måste låsas rida sämre än vad jag kan för att Karolin ska bli nöjd. Men nu har jag fått reda på att den rosa tjejen heter Karolin och hennes fjällrävs kompis heter Sandra. Jag hatar dom två namnen.Den ända som vet om att jag är mobbad av tjejerna på ridskola är Yret. Han berättar inte för någon om det och ingen kan tvinga ut det ur honom. Han är bättre än en dagbok.
Yret gnäggade och stannade. Jag tittade upp. Vi hade kommit fram till hagen där den vita hästen brukade stå och titta på oss. Han var inte i hagen. Jag suckade.
- Nä, nu har du inga vänner du häller, sa jag trött och klappade Yret på halsen och styrde in honom på ridskolans gårdsplan. Solen lyste glatt ner över landskapet. Malin kom skynndade emot oss.
- Det blir ingen lektion för dig i dag, sa Malin strängt. Det kändes som om hela min värld rasade under mig och jag ramlade ner i ett stort svart hål. Precis när Malin sa de orden åkte ett stort moln över solen och allt blev mörkare.
- V-va? sa jag chockat.
- Nej, för Karolin säger att du mobbar henne och det tolererar vi inte här på ridskolan, sa Malin och spände ögonen i mig. Jag blev så paff att jag inte kunde säga någonting. Den lilla....
- Så nu får du inte rida på två månader och du får ta Karolins stalltjänst så jag föreslår att du rider hem nu, du har väll läxor att göra skulle jag tro, fräst Malin och gick in i stallet igen. Jag bara satt på Yret och visste inte vad jag skulle göra. Vi skulle ju hoppa i dag! Jag kämpade i mot tårarna när Karolin kom gående mot mig med Sandra bredvid sig och detas gäg som en svans efter sig.
- Bra, nu slipper jag dig på ett tag, sa Karolin och log slugt mot mig.
- Måste inte du förresten göra i ordning din häst? frågade Sandra Karolin.
- Jo det måste jag, svarade Karolin och vände sig om och började gå mot stallet. Men hon stannade och vände sig om mot mig igen med samma leende på läpparna.
- Just det, jag skulle säga till dig att på lördag är det uttagning till Ridskolelaget så du kanske vill komma? Men, ja just det ja du kan ju inte för du har blivit bannlyst från ridskolan, sa hon och brast ut i ett elakt skratt som dom andra stämde in i.
Nu var jag inte bara ledsen längre. Nu var jag arg också.
- Din hora! vrålade jag åt Karolin.
Karolin vände sig om.
- Vad sa du? frågade hon giftit.
- Din hora, din förbannade äckliga gamla hora, svarade jag minst lika giftigt.
- Vakta din tunga, väste Sandra ilsket.
- Nej, jag tänker säga vad jag trycketer nu, gormade jag. Yret nickade med huvudet som om han ville säga "Det är bra Johanna!".
- Du, Karolin, är en hora som tror att du är något bara för du har ett gäng rädda stackare till vänner som bara är med dig för att du är "cool" men jag tycker inte att det är "coolt" att reta folk och fjäska sig till toppen och så fort någon som är bättre dyker upp måste du ta ner motståndaren med kränkningar och andra saker, fortsatte jag att gorma. Jag struntade fullkomligt i att tjejen som hade kommit och parkerat sin cykel stirrade på mig och att Malin hade kommit ut ur stallet för att se vad som stod på bara gapade av chock.
- Och du är inte mycket bättre Sandra! Du är bara en hjärnlös robot som bara gör som din ägare säger åt dig. Men nu, nu har jag fått nog, vrålade jag och Yret stampade med hoven som att han ville sätta ner foten för Karolin.
- Jag är så jävla trött på hur du bestämmer vad jag ska göra och hur jag ska tänka och varför och att du ska slå förstöra mina jackor, kalla mig elaka saker, kasta saker på mig, tvinga mig att jag ska rida dålig och göra så att Yret får ont i munnen för jag ska rida med en hårt hand! I tre månader, TRE MÅNADER, har du bosatt omkring med mig, men nu fan räcker det!!! tjöt jag så förmodligen hela ridskolan kom ut för att stirra på mig. Karolin hade blivit rödare och rödare i ansiktet medan Malin hade blivit vitare.
- Så nu gör jag som Malin har sagt åt mig att göra jag ska rida min väg och inte komma tillbaka på två månader och efter det kommer jag nog inte att komma tillbaka, jag kommer aldrig mer hit igen! skrek jag medan tårarna rinner ner för mina kinder. Jag styr Yret mot skogsstigen och ger honom galoppskänkel. Yret fattar och galopperar in i skogen med mig. Bort från allt. Bort från alla stirrande blickar. Bort från ridskolan. Bort från dumma Malin och den förbannade Karolin. Bort,bort, bort.
Jag satte mig under en gran och lät Yret leka vild häst och springa omkring. Jag grät. Jag grät tills det inte fanns några tårar kvar. Då slutade jag att gråta. Yret stod hos mg hela tiden och verkade orolig.
- Åh, Yret! Du är den ända vän jag har! sa jag med kraxig röst för jag hade skrikit för mycket. Jag reste mig och tog av honom sadel och träns. Jag hade tränat Yret så han kommer alltid när jag ropar på honom. Jag slog armarna om hans hals och började gråta igen. Yret stod alldeles still. Sen satte jag mig igen. Yret la sig bredvid mig och jag somnade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar