Rästen

Han slog mamma. Mamma var bara ihop med honom för han betalade all sprit. Men snart var helgen slut. Till pappa. Min underbara pappa. Jag mummlade för mig själv:
- Det här gången ska jag säga det, den här gången...
Pappa visste inget. Men nu skulle jag berätta. Jag skulle säga det! Att mamma var ett fyllo och att Henrik (mammas kille) slog både mig och mamma och att jag aldrig ville dit igen. Det var vad jag.......
Ytter dörren slog igen med en smäll. O, nej. Henrik! Jag hörde hur han gick in i rummet där mamma sov. Det hördes en smäll och ett skrik och sedan Henriks mörka stämma:
- Va, fan ligger du här och schver för? Jag scha ha mat på bordet när jag kommer hem! Vart fan är Johanna??
- Shit, han har sätt mina skor, for det igenom mitt huvud innan dörren för upp. Där stod Henrik med en sur min. Han gick fram till mig med väldiga kliv. Lukten av öl och annan sprit blev starkare och stack mig i näsan. Med en rörelse slog han mig på kinden. Det sved till.
- Var fan har du varit? vrålade han och lyffte upp mig i tröjan.
- Ute med mina vänner, mumlade jag till svar och undvek hans blick.
Henrik skulle just säga något när vi kände doften av bränt och hörde mamma svära.
- Va fan, sa Henrik och bra med mig till köket.
Mamma stod med en stekpanna med något bränt i. Henrik slängde mig på mamma. Jag slog huvudet i spisen. På den varma platan. Jag kände hur det blev varmt.
- Nu fan räcker det! vrålade Henrik ursinnigt. Mamma började gråta.
- Jag vill inte ha din förbannade unge här längre om du inte schärper dig! vrålade han och lyfte upp mig igen som en trasdocka. Mamma klamrade fast sig vid hans ben.
- Snälla, inte min dotter! skrek hon. Henrik sparkade henne i ansiktet så hon tappde taget. Han tågade ut på balkongen med mig.
- Snälla! hördes mammas röst från köket.
Henrik slängde mina ben över balkongräcket. Dom dinglade i luften. Jag tittade på honom. Jag kände hur paniken kom. Jag tittade ner. Det var en tant med en hund som gick där. Tanten stannade när hunden sniffade mot en lyktstolpe och tittade upp. Hon fick tydligen syn på mig och gav skrek till. Hon drog fram en mobil ur jackfickan och tryckte in ett nummer. Jag tittade på platsen rakt under mig. Asfalt och några taniga buskar.
Jag tittade på Henrik igen. För ett tillfälle så trodde jag att han skulle dra in mig igen och låta mig vara. Men så hörde vi ett till snälla fån mamma. Då log Henrik och sa:
- Så du kollade hur hårt du kommer att landa?
Så släppte han mig. Jag dalade igenom luften. Som ett löv. Jag försökte skrika men det gick inte. Jag kunde inte andas. Jag hörde syrener. Jag såg hur mamma sträckte ut handen efter mig. Det kom tårar från hennes ögon. Jag såg tanten komma springande. Hon hade släpp hunden. Men då fick jag en ide. Om jag flaxar med armarna så kanske jag flyger. Flyger bort. Bort från alla problem och bekymmer på jorden. Jag skulle just prova den när jag slog i marken med en smäll. Sedan blev allt svart.

Två suddiga ansikten och ett vitt tak. Svart. En röst.
- Karl, hon blinkade,
Vitt tak. Ett mans ansikte och en kvinnas. Svart.
- Hallå, gumman, hur mår du?
Vitt tak. Pappas ansikte med ränder av gråt och en sjuksköterska med rött hår.
- S-så där, stammade jag. Pappa började gråta.
- Kommer du ihåg något?
- J-ja, pappa,det gör jag,
- Vad bra,
- Pappa?
- Ja?
- Kommer jag träffa mamma igen?
Frågan bara kom. Pappa såg lite förvånad ut.
- Ja, lilla gumman det kommer du,
- Okej, sa jag. Och så blev allt svart.

Nu på senare tid så har jag fått reda på att jag ramlade ut från balkongen och tanten ringt 112. Jag hade kommit till sjukhuset på en gång. Henrik hade fått fängelse. Jag hade legat i koma i tre dar. Pappa hade varit hos mig hela tiden. Jag hade fått en hjärnblödning och inre blödningar. Jag hade opererats sju gånger. Mamma mådde bra. Lite chockad bara. Men det bästa av allt. Mamma och pappa har flyttat ihop och vi ska flytta till landet. För att inte Henrik ska få tag på oss igen. Vi ska få bytta namn. I alla fall efternamn. Jag har fått en tidning av pappa. Det står om mig i den. Rubriken på utsidan är: " 12-åring föll ner från ett fyravånings hus". På bilden är det ambulans män med en bår.. Dom lyfter upp mig och lägger mig på båren. Mitt ansikte är suddigt.

Nu har jag bara min minnen och ett ärr och tidningen. Har flyttat till ett stort gult hus med ett stall. Jag har fått en egen ponny. Jag heter inte Hansson längre. Björk. Hela familjen kom överens. Nu heter vår familj Björk. Karl Björk, Pia Björk, katten Hugo, hundvalpen Bertil och hästen Yret. Det var min historia. Hej då//Johanna Björk.