Jag drev på Yret för att han inte skulle stanna vid dikeskanten och ta en mumms bit av det gröna gräset. Egentligen ville jag bara vända honom om och galoppera bort. Hem igen och träna där. Själv utan snälla Malin och hennes tips och idéer och roliga övningar.....
Nej, jag fick bara strunta i dom. Den här gången ska det gå bättre. Men när dom har mobbat mig i mer än tre månader. Dom skulle nog inte sluta nu heller. Yret ruskade på sin vita man. Jag böjde mig fram och klappade honom på den svarta halsen. Han var den finaste ponny jag visste om. Nej, jag visste om en till. Han var vit. Han brukar stå i hagen och gnägga när jag och Yret kommer. En gång har dom fått nosa på varandra. Men det får jag inte säga till någon. Dom värkar kompisar.
- Å, om jag bara hade några kompisar, skrek jag så plötsligt att Yret hoppade till och dansade ut mitt i vägen. Just då kom det en bil. Föraren han precis få syn på mig och bromsa. Gubben som klev ur bilen såg ut att vara i 65 års hade en grön keps på sig och en rutig skjorta, jägar byxor och ett par mörkgröna gummistövlar.
- Se dig för, jäntunge! skrek han surt och hoppade in i bilen igen.
När jag flyttat mig från vägen riv startade han och körde i väg. Yret rullade med ögonen och ville springa i väg men jag höll ner honom. Han måste skritta hela vägen för det var asfalt hela vägen till ridskolan.
okej =D tack för det =PP
SvaraRadera